Baksidetext: Almarill kände hur någon stirrade på henne. Hon vände sig mot kammardörren och såg sin lillasyster Sara, men hon såg mycket äldre ut.Hon bar ett spädbarn på sin arm och en ljus dimma verkade svepa runt hennes kropp. Almarill kände hur bilden blev starkare, så stark att den nästan övermannade henne. Saras ögon var mycket sorgsna, hon såg på barnet ett ögonblick och smekte försiktigt dess kind, sedan räckte hon dem mot Almarill.Almarill darrade i hela kroppen, det som skrämde henne mest var att Sara bar en mörkblå prästinnedräkt. En dräkt sydd i Döds egen blå ton, ämnad för en döende översteprästinna och ingen annan. Hon kände hur tårar…

Handling: Sabina ärver en liten gård halvvägs upp på ett berg. Torpet är utan el och avlopp och ligger långt ifrån närmsta granne. Efter uppbrott och svek beslutar hon sig för att flytta dit. Under somrarna hon tillbringade där dom var hennes största önskan att se småfolket och älvorna. Nu lyckad hon öppna ögonen och börjar ana dem. En dag dyker det upp en underlig man som hon inte kan avgöra om han är människa eller av älvafolket. Recension: Så fin! Jag blir också sugen på att bo i ett litet torp, med höns som pickar i efter frön. Frida skriver jättebra, naturen känns nära och Sabina är lätt att leva sig…