Arvsblod är Albins debutroman. Det märks att han har lag ner tid och känsla i boken. Den är mycket välskriven. Tjugo år har passerat sedan alarerna svor sin hämd och drog ut i ett krig de inte kunde vinna. Fred har sänkt sig över land och stad. Men ute på kontinenten börjar en förändringens vind återigen att blåsa och från Södern hörs illavarslande rykten. Tysander Otaga är kapten för livgardet åt kejsar Merio som är en hård och obamhärtig regent, hans son likaså. Han försöker tygla Merios för att inte förvärra situationen i kejsadömmet. Under tiden har en mystisk man, besatt av av en uråldrig dikt, satt en noga utarbetad plan i verket för att bekämpa ondskan. I början hade jag mycket svårt att komma in i boken. Det är lite för många karaktärer för min smak. Jag nöjde mig med att följa Tysander, hans fru Tara som lever i det kejserliga palatset som alla fruar till livgardister gör, Eyra, vars efternamn jag inte tänker avslölja, och Iliandro. Resten av karaktärerna är för mig rätt ointressanta, då de alla har lite för lika namn och jag kan inte riktigt skilja dem åt. Sticker ut gör Gerrin men jag har lite svårt att skilja honom från Drain. De rymmer från sin hemort tillsammans med nära vänner då de anklagas för att ha startat ett upplopp mot kejsarens son. Eyra är spännande att följa men hon är dock lite barnslig i sina tankar gentemot bästa vännen Iliandro. Det är kanske klart att han verkligen är förälskad i henne men hon tar allt för skämt från hans sida. Slutet är mycket spännande och jag är faktiskt väldigt nyfiken på fortsättningen. Jag ger boken betyget 3,5 för att det stundtals var en bladvändare men ibland blev det lite komplicerat och jag visste inte riktig vilka personerna var som jag just läste om. Men jag antar att allt har en betydelse för fortsättningen.

Betyg 3,5

Författarens blog hittar du här.