Baksidetext: De hade givits allt. En vacker plats att bo på, glädje, rikedomar, kunskap och ett evigt liv. Detta skulle vara deras så länge de antog sig den ärofyllda uppgiften att odla Livs äpplen. Men människors hjärtan är lätta att förändra och de längtar alltid efter mer. Mörkret vet, mörkret lyssnar… Till det storslagna öriket Atlanthia kom en dag en fager yngling som del i ett krigsbyte. Han viskade honungslena ord i konungens öra. Ord om makt som inte bara sträckte sig över haven, genom dimmorna, utan vidare till själva Yggdrasils hjärta. Almarill kunde knappt hålla tillbaka tårarna när hon tände rökelserna på sitt lilla altare. «Ensamma låga, brinn av…

Baksidetext: Almarill tände rökelserna på sitt lilla altare och lät den aromatiska doften skölja över henne. Hennes kraft var inte stor nog att hålla flickan gömd längre. Det var dags… Tiden var inne att föra Embla hem genom dimmorna. Hon borde bara vara runt fjorton år och helt ovetande om sitt ursprung. Almarill bet sig i läppen. Flickan skulle inte vara redo att anta den roll översteprästinnan förberett åt henne, men det fanns ingen tid att förlora. Djupt ner i Ards inre har mörka krafter satts i rörelse, ett mörker som hotar att sprida sig och ta över hela Världsträdet. Embla skulle bli vikten på vågskålen som jämnade ut balansen…

Baksidetext: Olycklig och sorgsen har han planlöst vandrat omkring. Gjort allt för att gömma undan minnena efter Teresa djupt inne i sitt hjärta. Men ett hjärta tål inte hur mycket som helst innan det tynar bort av längtan och till slut bestämmer sig lövjekarlen för att vända stegen hemåt, till stugan vid Byskeälven där han en gång har fått vara lycklig. Denna vandring behöver han inte göra ensam, oväntat har han fått med sig den unge prästsonen Assar. Tillsammans träder de in i älvornas rike, dansar och älskar under midsommarnattens blå himmel. Men när vintern kommer dras lövjekarlen återigen in i mörkret. På nytt ger han sig ut på vandring, en vandring…