Baksidetext: Almarill kände hur någon stirrade på henne. Hon vände sig mot kammardörren och såg sin lillasyster Sara, men hon såg mycket äldre ut.
Hon bar ett spädbarn på sin arm och en ljus dimma verkade svepa runt hennes kropp. Almarill kände hur bilden blev starkare, så stark att den nästan övermannade henne.
Saras ögon var mycket sorgsna, hon såg på barnet ett ögonblick och smekte försiktigt dess kind, sedan räckte hon dem mot Almarill.
Almarill darrade i hela kroppen, det som skrämde henne mest var att Sara bar en mörkblå prästinnedräkt. En dräkt sydd i Döds egen blå ton, ämnad för en döende översteprästinna och ingen annan. Hon kände hur tårar började rinna ut för hennes kinder.
„Ja, Sara, jag ska ta hand om ditt barn, jag lovar …“, viskade hon tyst och bilden löstes upp i tomma intet.

Krig skakar Ard till bristningsgränsen. Edoriens öde hänger på en skör tråd. Mitt i allt tumult står Sara och ser sitt liv passera, fångad i en värld där hon inte är mer än en ägodel. Kan hon finna sin plats och rätten att själv styra över sitt eget liv innan det är för sent?

Recension: Efter att jag avslutade Alma, del ett i Krönikan över Yggdrasil, kunde jag inte fort nog börja på nästa, Sara. Krönikan är väldigt bra och exploderar av känslor. Inte utan att jag själv blev lite småkär i en viss Tuometar ;-).
Andra delen innehåller mycket sorg och ilska och även det drar med mig så jag gnisslar tänder.
Funderar lite på att läsa om trean, som jag ju började med, innan jag kastar mig över fjärde delen i krönikan.

Betyg: 4,5 / 5

Läs även recensionerna av Alma och Embla.

(Visited 20 times, 1 visits today)