Folktro: 30 författare tolkar folktro och dess väsen.

Idag har vi en gästbloggare Päivi Karabetian, vars bok Hallelujabröderna jag just läser. Hon läst och recenserat antologin Folktro som jag själv har en novell med i. Päivi har också en blogg som som heter Så du tror du är författare.

Recension

Övernaturliga väsen kommer till liv igen

Jag har precis läst klart boken Folktro utgiven av Miramir Förlag. Boken är en antologi där trettio författare i trettioen berättelser låter oss möta mytiska varelser sprungna ur folktron. Övernaturliga väsen hoppar ut ur sidorna och överrumplar mig med sin råhet och berättar om striden mellan människor och de som har funnits sedan tidernas begynnelse.

Antologins berättelser spänner från modern tid, men här finns även berättelser som utspelar sig längre bak i tiden då tron om övernaturliga väsen var en naturlig del av vardagen. Akta dig för skogsrået, annars går det illa för dig. Jag är benägen att hålla med efter att ha läst boken Folktro.

Berättelserna följer de vanliga sägnerna och sagorna om bysar, maror, tomtar, troll, ja allt som rör sig runt människoboningar och skogarna runtomkring. Den starka tråden som binder alla historierna är att man ska hålla sig undan från dessa väsen och framför allt inte förarga dem. Ibland kan man inte skydda sig trots att man har gjort allt för att förhindra. De trollbinder och förför oss in i en bitterljuv död. Den moderna människan som inte längre lyssnar på naturens varningstecken har inte en chans att rädda sitt skinn.

Varför ska vi läsa om folktro? Det är viktigt att förstå att folktro har i alla tider hjälpt oss människor att förstå det vi inte kan förklara med våra vanliga sinnen. Att rentav stödja oss i sorgen när någon vi älskar försvunnit. Genom att sätta ord på det som har hänt i magiska termer kan vi gå vidare med våra liv.

Boken Folktro drog mig tillbaka till min barndomsvärld befolkad med troll och vättar. Den här gången såg jag det genom vuxna ögon. Berättelser som inte slutar lyckligt, för har man satt en boll i rullning så har man. Sexualiteten som slukar människor med sin passion. Människans övertro att de står över naturen. Att man måste skydda sina barn och ta vuxenansvaret tills de kan stå på sina egna ben. Att mänskligheten vilar på sköra stolpar som kan brytas av när som helst.  Att det är viktigt att samhället skyddar de svaga mot det starka. Bokens trettioen berättelser kan läsas som en metafor över människans framfart och de djupa spåren vi lämnar efter oss i naturen. Du kan också läsa dem bokstavligt, att det finns väsen där ute. Hur du som läsare vill tolka boken, som ren underhållning eller att det finns ett korn av sanning i historierna, är upp till dig. Jag rekommenderar starkt att läsa boken som fick mig att mer än en gång börja bita på naglarna och febrilt läsa vidare till upplösningen.

Författarna i antologin är:

Cecilia Larsson Kostenius
Michèle Glatthard
Sten Rosendahl
Jimmy Håkansson
Linda Broberg
Cathrin Monell
Mikael Mansén
Rikard Slapak
Susanne Wiik Ekebergh
Beatrice Lindberg
Monika Chanovian
Jens Nilsson
Emelie Beijer
Marielle Jansson
Sara Sundqvist
David Renklint
Evelinn Carlsson
Camilla Brandt
My Lemon
Linn Liljemo
Frida Gråsjö
Hannele Partanen
Annah Oj
David Rylander
Jenny Töredal
Jorun Modén
Peter Westberg
Hanna Olsson Drammeh
Olof Lindberg
Kristina Suomela Björklund

Den finns att köpa hos bl.a. Fantastikbokklubben.

Krönika över Yggdrasil: Sara av Ulrika Fjellborg

Baksidetext: Almarill kände hur någon stirrade på henne. Hon vände sig mot kammardörren och såg sin lillasyster Sara, men hon såg mycket äldre ut.
Hon bar ett spädbarn på sin arm och en ljus dimma verkade svepa runt hennes kropp. Almarill kände hur bilden blev starkare, så stark att den nästan övermannade henne.
Saras ögon var mycket sorgsna, hon såg på barnet ett ögonblick och smekte försiktigt dess kind, sedan räckte hon dem mot Almarill.
Almarill darrade i hela kroppen, det som skrämde henne mest var att Sara bar en mörkblå prästinnedräkt. En dräkt sydd i Döds egen blå ton, ämnad för en döende översteprästinna och ingen annan. Hon kände hur tårar började rinna ut för hennes kinder.
«Ja, Sara, jag ska ta hand om ditt barn, jag lovar …», viskade hon tyst och bilden löstes upp i tomma intet.

Krig skakar Ard till bristningsgränsen. Edoriens öde hänger på en skör tråd. Mitt i allt tumult står Sara och ser sitt liv passera, fångad i en värld där hon inte är mer än en ägodel. Kan hon finna sin plats och rätten att själv styra över sitt eget liv innan det är för sent?

Recension: Efter att jag avslutade Alma, del ett i Krönikan över Yggdrasil, kunde jag inte fort nog börja på nästa, Sara. Krönikan är väldigt bra och exploderar av känslor. Inte utan att jag själv blev lite småkär i en viss Tuometar ;-).
Andra delen innehåller mycket sorg och ilska och även det drar med mig så jag gnisslar tänder.
Funderar lite på att läsa om trean, som jag ju började med, innan jag kastar mig över fjärde delen i krönikan.

Betyg: 4,5 / 5

Läs även recensionerna av Alma och Embla.

Krönika över Yggdrasil: Alma av Ulrika Fjellborg

Baksidetext: De hade givits allt. En vacker plats att bo på, glädje, rikedomar, kunskap och ett evigt liv. Detta skulle vara deras så länge de antog sig den ärofyllda uppgiften att odla Livs äpplen. Men människors hjärtan är lätta att förändra och de längtar alltid efter mer. Mörkret vet, mörkret lyssnar… Till det storslagna öriket Atlanthia kom en dag en fager yngling som del i ett krigsbyte. Han viskade honungslena ord i konungens öra. Ord om makt som inte bara sträckte sig över haven, genom dimmorna, utan vidare till själva Yggdrasils hjärta. Almarill kunde knappt hålla tillbaka tårarna när hon tände rökelserna på sitt lilla altare.

«Ensamma låga, brinn av mitt hopp. För min bön över det inre havet. Det är mörkare nu, jag kan känna hur skuggan över vår konungs hjärta blir allt starkare. Gudinna, ge mig ett tecken. Visa mig vad jag måste göra.»

Detta är bok 1 i serien om Världsträdet. Kampen mellan ljuset och mörkret har börjat!  

Recension: Då jag råkat läsa den fantastiska tredje delen i serien, Embla, först, var det extra spännande att läsa om det som hände innan.
Ulrika har öven i första boken lyckats beskriva karaktärer och miljöer med ett vackert språk. Och känslorna som beskrivs är verkligen enormt starka. Man kan nästan känna hur de kommer ur boken och berör mig; kärlek, hat, sorg och ilska.

Det är tragiska öden som berör, kärlek och vänskap. Det med nordisk mytologi gör även denna till en fin bladvändare.

Betyg: 4/5

Läs gärna recensionen av Embla bok tre i serien.

Requiem på dimön av Mariette Lindstein

Baksidetext: Herrgården på Dimön, en gång hem åt en blomstrande sekt, står nu ödslig och övergiven. Två år har gått sedan den karismatiske sektledaren Franz Oswald offrade sin egen son för att rädda en ung kvinna, Julia Frisk, och själv drabbades av en stroke. Återhämtningen har varit lång och mödosam men nu är han tillbaka och mer målmedveten än någonsin. Om det inte vore för de ovälkomna känslostormar han drabbas av …

Julia jobbar som redaktionsassistent på en modetidning och vill avancera. Så dyker hennes stora chans upp: Tidningen vill ha en intervju med Franz Oswald – och han vägrar låta sig intervjuas av någon annan än Julia. Trots att alla i hennes närhet avråder henne från att träffa Franz gör hon intervjun. När han berättar att han tänker återvända till Dimön och iscensätta ett experiment han kallar «Requiem» – dödsmässan – tar hennes nyfikenhet över. Och som vanligt när Franz Oswald är inblandad spinner snart allt utom kontroll.

Recension: Requiem på dimön är som alla Mariettes böcker. Jättebra! Franz sätt får det att krypa i kroppen på mig och det han hittar på ute på Dimön är helt vansinnigt. Det är intressant att komma Franz nära inpå då vi får följa hans tankar i vartannat kapitel, men även Julia som är en mycket tuff tjej. Kanske lite väl tuff för sitt egna bästa, men hon biter ihop och visar Franz vad hon tycker och tänker.

Requiem på Dimön är en ruskig bladvändare som är svår att släppa ifrån sig.

Betyg: 5/5